Mäktig dikt om whisky på hexameter
Tolv år efter rågen vajande för vinden
Tolv år efter det lien stäckt dess värdiga hållning
Tolv år efter det slagan krossat det gyllene axet
Tolv år efter det smältan stöpt den trånande kärnan
Tolv år efter det maltet fann sig förvandlat i grönmalt
Torkat och sakkunnigt rökt vid den husliga härden
För att i mäsk ge livets impuls åt den hembrygd
Som destillerad och renad av elden och kolet
Adlas av år genom år av Tiden till whisky.
Först då dussinet år förrunnit i källarens mörker
Där på jurtaget vilar det väldiga fatet
Konstrikt timrat av ek och bandat med järnband
Trotsande seklernas tand med halten av whisky
Tiden är inne att pröva den länge lagrade drycken
För att finna den värdig det egna högländska bordet
Eller om ej att sändas till länder där konsten
att bränna whisky av råg ej kännes och vårdas.
Sådan var höglandssed och sådan är och förblir den.
Senhöst var inne. Norden var kall och hård.
Regnbyar sköljde fjället, piskade hed och myr.
Bud kom från Mac till Mac, närmaste granne i väster
Sjumila fågelväg, ej banad väg dem skilde
Grannar av samma clan och bålda kämpar vid glaset
Budet talte och sade: "Allsmäktig Gud må skydda
Huset ditt och dig själv för pest och örlig och vådeld".
Talade Mac: "Mot pesten hjälper mig örter i myren
kriget fruktar jag ej. Min klinga är blank som en spegel
Vådeld rädes jag dock. Vart syftar din Herre?"
Grannens sändebud mälte: "Innersta fatet i källaren
Tolv år vilat i valvet. Svickom darrar av iver
Efter den stund då drycken löst från famnen av eke
Störtar i silverpokaler lyfta av redlige männer,
Vilkas dom må bestå så länge som dom av en konung.
Därför reder i afton min herre det festliga bordet.
Ensamt det dukas för dig och din bliver äran
Att slå svicka ur fat och först din bägare fylla
Såsom var seden fordom i barbariska länder
Att den uppreste gästen, bänkad i gästbänk, bjöds att
Rannsaka jungfrudom med stöd av jus prima noc tis.
Nu har jag framfört mitt bud. Ditt svar står dig åter."
Talade Mac: "Gack hem och hälsa min granne i öster
Att om Gud mig förunnar trenne timmar att andas
Sitter jag vid hans bord. Och illa vore jag värdig
Kallas son till en av dem vars huvuden väl har fallit
För den slipade yxan, förd av bödel i England
Och för mäktiga brygden lagrad tolv år i fatet,
Men som aldrig har darrat varken för dryck eller bila,
Sutte jag ej i afton vid din husbondes långbord.
Dett är svaret. Gack. Frid vare din herre."
Mörkret föll då Mac tog stav i sin hand och lykta
Och gick bort över hed, där tryckande ripa
Lyfte ur rede av ljung med flaxande vingar.
Nattsvart ruvade myren, gungande tuvor buro,
Vandrarens fot på sig, där felsteg var döden,
Kvalfull och lömsk i bottenlös dy som tände
Ringdans av spökande bloss över träsk i natten.
Fjällets hjässa låg vit och isande vindar
Svepte över den stig som utmed gapande avgrund
Varifrån fjällbäcks språng sitt dån mot himmelen höjde
Ledde Mac, den vördade grannen i öster.
Vandraren nådde sitt mål och insteg i salen,
Pyntad till fest med väggarna prydda av vapen.
Bländad av ljusens mängd han ställde lyktan vid dörren
Och steg fram att hälsa den trofaste grannen.
Tvenne steg från högbänk värd gick gästen i möte
Talade ord till hans pris och tackade värdigt
För den ära han icke tvekat visa sin granne
Genom att trotsande fjällets faror och myrens
Bana sig väg genom natten och hörsamma budet.
Förde så gästen till bords. Det bordet var kostligt att skåda.
Tronade ej i dess mitt på bländande yta av furu
Husets främsta klenod det ryktbara fatet,
Dvärgsmitt av lödigt silver och sirat med runor,
Ärvt från fader till son från hedna, okända tider,
Ofta i forna tider av ofred nedgrävt
Därav dess matta glans. Den skinka det bar var
Konungars bord och i läckerhet tävlande med
Sadeln av hjort därintill och den blodiga biffen.
Nu buro svennerna in den rykande soppan
Varifrån doft av lök aptitligt kittlade näsan
Medan rader av ripor, trädda på järnspett,
Sakta vändes på härd över glödande torveld.
Skummande öl i stånkor saknades icke.
Mäktigt ätet det blev och desslikes drucket.
Äntligen röjdes bordet. Stunden var inne
Husets kvinnor drogo till fjärmaste vrån utav salen
Att under slända och spinnrock under obrottslig tystnad
Därifrån åse med vördnad gubbarnas gärning.
Bjälkar av ek lades fram, in rullades fatet,
Konstrikt timrat av ek och bandat med järnband,
Prytt över svickan med ägarens inbrända vapen.
Tvenne silverpokaler fylldes till bredden från fatet.
Höjande skålen talade värden och sade:
"Pröva drycken och döm och döme du redligt".
Först när ej droppe fanns kvar i pokal sade gästen:
"Färg och arom äro bra. Må vi fortsätta provet."
Illa vore att kalla vad följde för supning och dryckjom.
Nej. Rituellt och sakligt var provet av brygden.
Få ord växlades. Men utför åldriga strupar
Rann i en ständig ström den guldgula drycken.
Andra pokalen följdes av tredje och denna av många.
Kvinnorna sågo från vrån med bävan på männen.
Blott papegojan i bur längst nere vid dörren,
Husmoderns fröjd och hämtad från sydliga länder,
Dristade sig att stundom med okynnigt pladder
Bryta tystnad i sal med kraxande skrik: "Cheerio!"
Tiden led och kvinnorna gingo till vila.
Först när sista ljuset i sista staken flämtade
Antages det att provet var slut och att brygden
Funnits husbehovsmässig och värdig kallas home-whisky.
Solen stod högt. I egna sängen i hemmet
Vaknade gårdagens gäst. Hans tinningar värkte
Tredje pokalen han mindes men intet därefter.
Vridande sig på sitt läger han suckar: "the morning
After a night before är bitter att lida."
Bud gick från Mac till Mac, närmaste granne i väster
Budet talte och sade: "Allsmäktig Gud må skydda
Huset ditt och dig själv för pest och örlig och vådeld."
Talte Mac: "Mot pesten hjälper mig örter i myren
Kriget fruktar jag ej. Men klinga är blank som en spegel.
Vådeld rädes jag dock. Vart syftar din Herre?"
Budet talade: "Här är åter din lykta
Som du glömde i natt i min husbondes boning.
Men min husmoder ber: Giv åter fågeln
Brokot och fängslad i bur, som du av misstag
Medtog i natt på din ensliga vandring hemåt
Sällsynt i högland är papegojan i buren,
Husmoderns fröjd och hämtad från sydliga länder."
Talade Mrs Mac: "Min käre herre mig tillgiv
Att jag djärves störa det tal som föres av männer.
Först nu förstår jag ditt tal i natt när du hemkom.
Gudfruktig alltid du var, men gräsliga eder
Öste du över oss alla om lyktan som icke
Lyst din vanskliga stig i natt, men vars veke
Spottat, knastrat och fräst i stället dess värre."
Upp teologer! Samlens i flock och vädren
Edra nätta bevis för Guds existens. Erkännen
Att jag skänkt er det bästa. Aldrig det ruckas
Skall av vetenskap, ej heller av vantro och skepsis.